lördag 28 juli 2007

rotas opera tenet arepo sator


    ROTAS     SATOR
OPERA AREPO
TENET TENET
AREPO OPERA
SATOR ROTAS
Detta är två utformningar av en klassisk latinsk ordkvadrat som är så snitsigt utformad så att samma text kan läsas från fyra olika håll! Detta eftersom hela texten "rotas opera tenet arepo sator" samtidigt är en palindrom, dvs. lyder likadant framlänges som baklänges.

Verner Lindblom skriver (i sin trevliga bok Klassiska klurigheter) att det har gjorts försök att göra en svensk motsvarighet, men "någon lyckad kombination har inte uppvisats ännu".

Hans Christian Nygårdh gör ett försök i Galen i korsord, men tvingas använda ett egennamn. "Utan min kära vän Atuta i Nepal hade jag nog gått bet", men med honom blev det
    KNARK
NATUR
ATUTA
RUTAN
KRANK
Övriga försök känner jag inte till. I svenskt ordpyssel vill man ofta helst hålla sig till oböjda ord från SAOL. Jag har inte lyckats göra en Sator-kvadrat med enbart sådana ord, men nästan, och jag har i alla fall klarat mig utan namn. Här är ett exempel där alla ord står i SAOL och endast ett är böjt:
    NATTA
AVART
TALAT
TRAVA
ATTAN.
Det går bra att ersätta det böjda mittordet TALAT med TAXAT. Förr hade det också gått med TAKAT, men i SAOL13 försvann verbet taka ('förse med tak'). Med SATTE/ETTAS istället för NATTA/ATTAN får man varianter med fler böjda ord, men fortfarande bara med SAOL-ord. SATTE är till och med en uppslagsform i SAOL13 eftersom de har gjort så med starka verb där.)

Det latinska originalet tolkas ibland som en mening. Kan man göra en svensk sådan mening istället för att bara rada upp fem osammanhängande ord? Jag har försökt, men det är svårt.

Här kan nämnas att det bara är med viss möda som det går att tolka in någon mening i det latinska originalet, och det är tveksamt om det verkligen från början var tänkt att läsas på ett sådant sätt. Nationalencyklopedin skriver märkligt nog att "tre ord är hämtade från latinet ... men det hela ger ingen mening". Då räknar de inte med rotas som dock är ackusativ plural av rota = 'hjul'! Stötestenen är istället AREPO som inte förekommer i något annat latinskt sammanhang och som därför brukar tolkas som ett namn. Det finns många mer eller mindre påhittiga teorier om varifrån det skulle komma, men det kan mycket möjligt vara påhittat bara för att få kvadraten att gå ihop. "Såningsmannen Arepo håller med omsorg hjulen" eller nåt sånt sägs då ofta meningen kunna betyda. Man har då använt den variant som börjar med SATOR och som varit den vanligaste i alla fall från medeltiden och framåt. De tidigaste kända förekomsterna, som den från Pompeji i illustrationen, har dock ROTAS överst. Jag kan inte latin, men jag antar att även om ordföljden är tämligen fri så är det lite mer ansträngt att tolka in denna betydelse då. (Om ni talar bra latin så kommentera gärna detta!)

Innan man upptäckte denna förekomst i Pompeji trodde man att kvadraten hade ett kristet ursprung. När man på 1920-talet upptäckte att det gick att kasta om bokstäverna i kvadraten till
     P
A
T
A E O
R
PATERNOSTER
O
O S A
T
E
R
med Pater noster = 'Fader vår' och A O för alfa och omega, så troddes det allmänt att detta var ursprunget till och den hemliga kristna betydelsen av kvadraten. (I litteraturen nämns tre personer som oberoende av varandra gjorde denna upptäckt 1924–1925. När jag läste på om detta råkade jag hitta en fjärde källa som verkar ha varit tidigare än de andra, men som inte uppmärksammats tidigare. Jag älskar verkligen att det numer finns så många gamla böcker och tidskrifter inskannade så att man kan göra sådana upptäckter hemma från sin fåtölj!)

Först när man 1936 hittade en kvadrat i Pompeji som man visste var äldre än de tidigare funna eftersom hela Pompeji täcktes av aska och lava år 79 började denna tro på ett kristet ursprung att vackla. Det fanns nog nämligen inga kristna i Pompeji så tidigt, och dom borde knappast skriva 'fader vår' på latin (istället för grekiska) i vilket fall. Min åsikt är att det är svårt nog att få en sån kvadrat att gå ihop ändå, utan att man försöker plocka in vissa särskilda bokstäver, så det var onödigt att anta att den okände konstruktören försökt göra så. Och att det går att plocka ut ett sådant anagram ändå är inte särskilt överraskande. Det går att göra massor av olika anagram med de bokstäverna, och det har också folk roat sig med. Flera sådana finns i en utmärkt översikt från 2003 av Rose Mary Sheldon över kvadraten och förslag till 'lösningar' av den genom tiderna: "The Sator Rebus: An Unsolved Cryptogram?". (En samling anagram ges på sidan 33.)

Även om det kanske inte från början var meningen att kvadraten skulle läsas som en mening med fem ord så har alltså så skett, om än med vissa tveksamheter. Även på svenska får man nog vara beredd på ett sådant "fusk" för att få ihop det. Om Nygårdhs vän Atuta vore tatar skulle man kunna försöka hävda att
  • stark tatar Atuta ratat krats.
"Edajo" har 172 google-träffar. Någon av dom passar kanske följande rasvarning:
  • Nerom Edajo rasar, ojade moren!
En reserapport får vi i
  • Nerom Ekebo reser Obeke, moren.
Ekebo heter flera ställen i Sverige. Det finns platser både i Kongo och Nigeria som heter Obeke. Varför skulle inte någon därifrån ha uppkallas sig efter sin hemort? Kanske är det samme mor som även reser till andra ställen:
  • Nerom Enero reser orene moren.
Enero betyder 'januari' på spanska, men här handlar det säkert om en plats i Kalifornien.

Nog om denna mor. Kanske är mitt bästa försök det som handlar om en flygande insekt uppkallad efter det irländska helgonet Sankta Edana. Hon dyker sakta ner eftersom hon hittat föda:
  • Ledad Edana dalad – anade dadel.
Eller är denna bättre?
  • Trots raket Okiko tekar stort.
Om det finns hockeyhuliganer som hotar med en raket är det kanske lätt hänt att man håller sig på mattan annars. Okiko är ett alldeles riktigt japanskt namn. Tja, bättre än så har jag inte klarat, men gör bättre själv då!!

fredag 13 juli 2007

Lycka till!

"Jag önskar dig lycka till!" När man slår upp lycka i SAOB för att läsa om den konstruktionen ser man exempel som
  • Jag önskar er lycka till ert företag (1815)
  • ... för att önska mig lycka till mina sjutton år (1924)
där det sägs uttryckligen till vad lycka önskas, t.ex. "ert företag".

Man kan hoppa över den delen och bara mer allmänt önska lycka till: Jag önskar dig lycka till! Det går också att korta av uttrycket i början och bara säga "lycka till!". På ytan liknar det då mycket en uppmaning i stil med bjud till!, duka upp!, lägg till!. Fast nåt sånt verb lycka finns förstås inte. Inte i ordböckerna i alla fall (som bara har ett med betydelsen 'stänga/låsa').

Jag hävdar dock att lycka till! för många delvis har antagit karaktären av ett sådant partikelverb, så eftersom jag inte sett någon ordbok uppmärksamma detta får jag lov att göra det själv.

Betoningen

I lycka till! betonas till precis som partikeln betonas i partikelverb. Så ligger inte betoningen i en längre variant med ... lycka till ert företag.

Ny preposition

Om man vill tala om mer specifikt vad man önskar någon framgång med, så krävs nu en ny preposition. Inte "lycka till ert nya företag!" utan "lycka till med ert nya företag!".
Ett exempel från SAOB (under uppslagsordet med) är
  • Lycka till med fångenskapen! (Axel W. Lundegård, Prometheus, 1893

Att lycka till

De ovanstående punkterna är väl etablerade, men gäller även vid "jag önskar..."-varianter. Det visar mest att till i detta uttryck behandlas på ett sådant sätt som banar väg för att behandla det kortare uttrycket som ett verbuttryck. Denna punkt är inte lika etablerad, men det förekommer i alla fall ibland ett infinitivmärke att före lycka till. Ett par exempel från pressen:
  • 1994-07-25, Göteborgs-Posten: Två av ägarna fanns på plats för att lycka till inför finalen i Breeders Crownfinalen i Örebro några dagar senare.
  • 2004-12-30, Västerbottens-Kuriren: Då är det väl bara att lycka till med de sista repetitionerna?

Google har när jag prövar nu 755 träffar på "att lycka till", som t.ex.
  • Då återstår bara att lycka till på resans gång...
  • Har inga barn och gillar allt mellan goth och blues så ger inga råd annat än att lycka till.
  • Det jag ville säga är bara att lycka till allihopa.
  • Hälsa din dotter att lycka till med smitaren
  • Vill säga till alla tjejer att lycka till på EM!
  • Några andra jag vill passa på att lycka till är mina...

(Normalt är det den som önskas framgång som ägnar sig åt att "lycka till", men i bl.a. det sista exemplet är det istället den som önskar!)

Med hjälpverb

Jag hade kunnat uttrycka ett par tidigare exempel som
  • ... att hon ska lycka till med smitaren
  • ... att de ska lycka till med EM!
istället. Sådana konstruktioner med ett hjälpverb verkar dock sällsyntare, så de är kanske än mindre accepterade. Google hittar åtminstone Då ska ni lycka till på er lilla resa.

Lycka inte till!

Jag önskar er inte lycka till kortas knappast till bara Inte lycka till!. Behandlar man "lycka till" som verb blir negationen istället "lycka inte till!", och även om ett sådant uttryck väl inte är allmänt accepterat så förekommer det ändå, med blygsamma 19 googleträffar, som:
  • lycka inte till grabbar
  • Lycka (inte) till på Gf

Även om verbifieringen absolut inte gått hela vägen – inte ens jag skulle säga lyckar till eller lyckade till – så tycker jag ändå att det finns tydliga tendenser åt det hållet. Det passar mig bra, så den som försöker stävja detta ska inte lycka till med det!

söndag 8 juli 2007

Memory igen

Tidigare skrev jag om taktik i memory. Specialregeln där om att man inte får vända upp två kända olika brickor som sitt drag behövdes för att spelet skulle ta slut eftersom sluga spelare ibland inte vill vända upp några nya brickor. Men om man spelar utan den regeln mot någon som inte har något begrepp alls om taktiken utan bara försöker få så många par som möjligt i varje drag ska man utnyttja den möjligheten ibland. Närmare bestämt ska man spela enligt följande tabell om man möter någon som liksom en själv har perfekt minne, men som aldrig fegar. (Nu handlar det inte om att maximera sin chans att vinna, utan om att maximera väntevärdet för antalet par man tar in. Om man spelar memory som ett gambling-spel utan att ha kommit överens om att spela ett visst antal gånger vore det väl i och för sig intressantare att maximera vinsten per tidsenhet istället, och då skulle rätt taktik antagligen inte vara fullt så avvaktande som denna.)

Raderna i tabellen visar hur många par som finns på bordet och kolumnerna hur många par som är helt okända när jag börjar göra mitt drag. (Detta skiljer sig från min förra postning.) Siffran i tabellen visar hur många okända brickor man är beredd att vända upp om man inte hittar något par, så 2 = Chansa och 1 = Fega i min tidigare terminologi, och 0 är passivt spel där man bara vänder upp två redan kända brickor.

 123456789...
22
321
4201
50012
601121
7011001
80110112
901101101
10011011012
110111110121
1201111111101
13011111111012
140111111111121
1501111111111011
16011111111111112
170111111111111101
1801111111111111012
19011111111111111111
200111111111111111101
2101111111111111111112
22012111111111111111111
230121111111111111111111
2401211111111111111111112
25012111111111111111111111
260121111111111111111111111
2701211111111111111111111111
28012111111111111111111111111
290121111111111111111111111112
3001211111111111111111111111111


Om alla par är okända har man inget val, och om inga par är helt okända så håvar man bara in resten. Tydligen är det i de flesta fall bäst att bara vända upp en ny bricka, med avvikelser när nästan inga brickor är sedda (till höger i tabellen) eller när någon bricka från nästa alla par är sedd (till vänster). Jag har tittat igenom tabellen upp till 500 par och där förekommer inga fler avvikelser till höger än den för 29 par ovan, utan den rätta strategin blir då alltid "1" så länge någorlunda många brickor är okända.

Avvikelserna till vänster är viktiga. Här handlar om försiktighet inför situationen när någon bricka från varje par är känd, eftersom någon av spelarna då kommer att håva in resten av alla par i ett svep, vilket i många partier blir en ansenlig mängd. Vänstersidan av tabellen ser ut som följer för högre antal par:

 1234567891011
31–37012
38–70010
71–9701002
98–15201010
153–1910101012
192–2660101010
267–317010101012
318–412010101010
413–47501010101012
476–59001010101010


Spelar man på detta sätt mot en sådan motståndare så vinner man oftast rätt övertygande. Tabellen nedan visar hur många av paren man i genomsnitt tar hem i matcher med få par. Som synes är det bara om man tvingas börja med två eller tre par som man inte är favorit (samt förstås i det ointressanta fallet där motståndaren börjar då det bara finns ett par!).

parom vi börjarom dom börjar
110
22/3 = 0,674/3 = 1,33
37/5 = 1,48/5 = 1,6
4274/105 = 2,61262/105 = 2,50
559/21 = 2,81998/315 = 3,17
61 136/315 = 3,61830/231 = 3,59
721 653/5 005 = 4,3327 338/6 435 = 4,25
883 024/17 325 = 4,79131 996/27 027 = 4,88
963 156 523/11 486 475 = 5,5020 847 604/3 828 825 = 5,44
1049 156 644/8 083 075 = 6,08266 308 762/43 648 605 = 6,10


(Om någon kontrollerar dessa uträkningar så tala gärna om det förresten. Jag tycker att jag har kollat allt noga, men något fel kan förstås ha smygit sig in ändå.)

Hur man rätt ska utnyttja om ens motståndare inte har perfekt minne är vanskligare att säga. Förmodligen ska man i många lägen låta bli att ta hem par som man vet var dom ligger ifall man tror att motståndaren inte vet det för att hålla antalet brickor högt ända tills man slår till och tar resten.

torsdag 28 juni 2007

Vad hände i Lönneberga den tredje november?

Många svenskar har fått sin bild av hur det var "förr" bland annat från böckerna om Emil i Lönneberga. Men vad är det för "förr"? När utspelar de sig egentligen och när är Emil född? En enkel undersökning i dessa frågor visar att Astrid Lindgren har stoppats när hon försökte berätta för mycket för oss.

Även om några årtal aldrig står i Emil-böckerna så finns det många ledtrådar. En av de tydligare tycks vara kometen som folk är rädda för i Nya hyss av Emil i Lönneberga. Det första antagandet är att detta är Halleys komet som orsakade sådan oro 1910. I samma bok har pigan Lina även läst i Vimmerbytidningen "om den förskräckliga jordbävningen där borta i Amerkat" – tydligen den hemska jordbävningen i San Francisco 1906. Och så mycket senare än så utspelar sig inte böckerna i vilket fall. Där finns fattigstuga, och 1918 års fattigvårdslag ålade kommunerna att inrätta ålderdomshem istället. I tredje boken hålls husförhör, nånting som på de flesta håll försvann redan under 1800-talet!

Det finns även mer subtila ledtrådar, som att det i första boken nämns att Smålands-Tidningen och Hultsfreds-posten har skrivit om tjuven Sparven. Dessa tidningar grundades 1899 respektive 1902.

Kometen tycks ge ett exakt år, men detta verkar vara ett villospår. Det är nämligen den 31 oktober som "kometen" skulle "komma rykande" enligt Vimmerbytidningen, men Halleys komet var nära jorden i april och maj 1910, så i oktober var den tämligen överspelad. Så det tycks trots allt vara en annan komet detta handlade om, eller så var det en ren tidningsanka i Vimmerby tidning. Någon riktig komet syns ju faktiskt aldrig till, vad vi får veta, och i en lista med kometer på NASA finns ingen lämplig oktoberkomet alls!

Ett sätt att få fram år är att använda sig av de datumbeteckningar med veckodagar som finns i böckerna. Den första sådana är "tisdagen den 22 maj" i den första boken (Emil i Lönneberga från 1963). Detta datum passar in på år som 1894, 1900, 1906, 1917, 1923, 1928. Övriga datum i boken följer under samma år och passar ihop, fram till och med söndagen den 8 juli.

Av dessa år är det 1906 som passar in; året för den stora jordbävningen. Jordbävningen var i april, och det var efter insamlingen för att skicka Emil till USA i november som Lina mindes att det stått i Vimmerbytidningen om jordbävningen. ("Jag menar, det vore för mycke' om nu till på KÖPET Emil...") Lina kan ju inte ha gjort den associationen tidigare än så, och det är ett så stort hopp till nästa möjliga år 1917, så det verkar osannolikt att Lina fortfarande skulle ha associerat till jordbävningen då, förutom att det rent allmänt är i senaste laget för händelserna i böckerna.

Vi får veta att Emil förutom de hyss som nämns i boken även gjorde "hyss nästan varje dag hela året". Det var dock nåt alldeles extra gruvligt den tredje november, men Astrid har lovat Emils mamma att inte berätta om den dagen.

Den andra boken, Nya hyss av Emil i Lönneberga (1966), tar vid i juli strax efter där den förra slutade, och datumen stämmer överens fram till marknaden i Vimmerby i oktober. Det är fortfarande 1906.

I den tredje boken, Än lever Emil i Lönneberga (1970), har tiden gått en del. Emil verkar äldre än de fem år som han uttryckligen sägs vara i början av den första boken, och han börjar skolan. I 1882 års förnyade folkskolestadga bestämdes att skolgången skulle börja med barnets sjunde levnadsår, och så var det sedan länge. Det första datumet i boken är lördagen den 12 juni, något som passar in på år som 1897, 1909, 1915, 1920, 1926, 1937, och sen började han skolan den 25 augusti samma år. Eftersom berättelserna började 1906 så tycks det nu vara 1909 och Emil är tre år äldre, dvs. åtta år. Även om det bröt mot stadgan kanske det inte överraskar så mycket att Emil fick uppskov ett år med tanke på det värstingrykte han hade. (Att han var lite äldre kan vara en delförklaring till att han oväntat blev bäst i klassen.) När Emil sades vara fem år i första boken torde ha redan ha fyllt det året, för annars skulle han ha börjat skolan lite väl sent.

Det står alltså utom tvivel att Emil-böckerna börjar 1906 och att Emil själv är född 1901, och detta var egentligen allt som jag hade föresatt mig att undersöka.

Denna undersökning visar dock upp en störande anomali i den andra boken.

Det sista kapitlet i den boken stämmer inte! Det är flera saker som visar detta:

Det visas redan av rubriken "Måndagen den 26 december", eftersom annandag jul var en onsdag sådana år som passar med samtliga tidigare datumangivelser i första och andra boken! (Det påstås uttryckligen att detta är annandag jul samma år, så det har inte skett något hopp i handlingen här.)

Senare i kapitlet påstås dessutom att det var fullmåne. 1906 var det fullmåne fyra dagar senare, den 30/12, vilket är lite för långt bort för att man ska påstå att det är fullmåne denna natt. Ännu ett avslöjande fel!

Mot slutet av detta falska kapitel står att Emil vid maj månads ingång nästa år hade 125 trägubbar på hyllan. Det är orimligt lågt! Tidigare har vi fått ett mått på hur ofta Emil täljer nya gubbar i snickarboden. Den 10/6 (i första boken) täljde han trägubbe nummer 55 och den 28/7 (i andra boken) nummer 98, 99 och 100. Däremellan har han alltså täljt 43 gubbar på 47 dagar, vilket stämmer utmärkt bra med att han gjorde "hyss nästan varje dag". Antagligen minskade takten med tiden, men inte så snabbt redan så att Emil under de kommande 276 dagarna (29/7–30/4) endast täljde 25 gubbar. Det blir bara en gubbe var elfte dag!

Gång på gång visar sig alltså detta kapitel vara ett falsarium. Men varför skulle Astrid plötsligt bryta berättelsen om Emil Svensson på detta sätt? Och varför skulle hon i så fall ha gjort ett så lättgenomskådat falsarium?

Låt oss gå tillbaka till det sista riktiga vi fick läsa i boken! Det var marknaden i Vimmerby den 31 oktober. Detta är endast tre dagar före den 3 november – den dag som Astrid lovat att inte berätta om. Så just när vi nyfikna läsare börjar undra om Astrid ändå ska berätta i alla fall något om detta förbjudna så kommer plötsligt ett påklistrat uppenbart falsarium och fyller ut resten av boken. Den rimligaste slutsatsen är att hon först faktiskt skrev nånting om vad som hände i Lönneberga den tredje november 1906 men tvingades att ta bort det. Vad det kan vara som fortfarande är så känsligt så att hon tystades på detta sätt är svårt att veta, men kanske finns det ledtrådar i det som Astrid tvingades lägga in istället. Eftersom felen där är så uppenbara kan man anta att det var Astrids avsikt att vi skulle se igenom bluffen. Fältet är fritt för spekulationer, men kommer man för nära sanningen finns det kanske risk att man tystas.

onsdag 27 juni 2007

Konsten att vinna i memory

En av fördelarna med att ha perfekt minne skulle vara att man skulle klara sig bra i spelet memory. Om två sådana personer möter varann, avgörs då mötet bara av vem som har mest tur? Nej, det finns taktik också, och en pressrelease från KTH för ett tag sedan nämner en uppsats av Erik Alfthan som behandlar denna taktik.

För att förhindra dödlägen för Alfthan in en ny regel som säger att man inte får vända upp två redan kända brickor i sitt drag. Vid varje drag kommer alltså minst en ny bricka att vändas upp, och därmed kan man vara säker på att spelet tar slut så småningom.

När det blir ens drag inhöstar man först förstås eventuella kända par, och sedan vänder man upp en okänd bricka. Om man känner till dess maka är det självklart hur man spelar, men annars uppstår frågan om man ska chansa genom att vända upp en till okänd bricka, eller fega genom att vända upp en redan känd bricka för att inte ge motståndaren för mycket information. Den rätta taktiken visar sig se ut som i nedanstående tabell som är anpassad från en förlaga från Alfthan, där C betyder chansa och F fega.

 01234567891011121314151617
2C
3CF
4CFC
5CFCF
6CFCFF
7CFCFFC
8CFCFFCF
9CFCFFFFF
10CFCFCFCFC
11CFCFCFCFCF
12CFCFCFFFCFC
13CFCFCFFFCFCF
14CFCFCFFFCFCFC
15CFCFCFFFCFCFCF
16CFCFCFCFCFCFCFC
17CFCFCFCFCFCFCFCF
18CFCFCFCFCFCFCFCFC
19CFCFCFCFCFCFCFCFCF
01234567891011121314151617


Raderna anger hur många par som ligger på bordet och kolumnerna hur många par som just då är helt osedda för spelarna.

Exempel: Det finns arton brickor på bordet. Jag känner bara till en av brickorna: en elefant. Jag börjar mitt drag med att vända upp en bricka som visar sig föreställa en flicka med tändstickor. Nu finns det totalt nio par och sju av dessa är helt okända. I rad 9 kolumn 7 står F så det är dags att fega och vända upp elefanten och lämna över turen till motståndaren som nu liksom jag känner till vilka två av de arton brickorna är.

Efter en del avvikelser högst upp i tabellen så verkar den sedan från 16 par och uppåt gå in i ett varannan-mönster så att det räcker att se om antalet sedda brickor är udda (chansa) eller jämnt (fega). Något bevis för att det verkligen är så är inte känt, men Alfthan kontrollerade alla möjligheter upp till 200 par och jag har dubbelkollat upp till 1000.

Detta utgår dock från att varje invunnet par är lika mycket värt för spelarna. Jag blev nyfiken på vad som sker om spelarna istället bara försöker vinna, dvs. få fler par än motståndaren, men struntar i hur mycket de vinner med. Jag räknade ut denna strategi, som beror på poängställningen, och den återges i följande tabell:

01234567891011121314151617
2C
3CF
4CFC(3-)
5CFCF
6CFCFF(5-)
7CFCFF(6-)C(5-)
8CFCFF(7-)C(5-)F(6-)
9CFCFF(8-)C(3-)F(6-)C(5-)
10CFCFC(4-7)FF(6-)FF(4-)
11CFCFC(8)FF(5-)FF(3-)C(1-)
12CFCFCFF(6-)FF(4-)FF(2-)
13CFCFCFF(7-)FF(4-)FF(2-)F
14CFCFCFF(8-)FF(4-)FF(2-)FC
15CFCFCFF(8-)FF(4-)FCFCF
16CFCFCFF(8-)FF(3-)FCFCFC
17CFCFCFCFCFCFCFCF
18CFCFCFCFCFCFCFCFC
19CFCFCFCFCFCFCFCFCF
01234567891011121314151617


Bokstaven visar vilket val man ska göra vid lika poängställning och intervallet inom parentes visar vid vilka skillnader i poäng som man ska göra nåt annat. Så om det finns tjugo brickor kvar på bordet och man just har vänt upp en bricka till det fjärde kända paret så läser man av rad 10, kolumn 6 där det står "F(6-)" så man ska fega om inte skillnaden i poäng mellan spelarna är 6 eller mer. Det rätta draget blir kanske lite oväntat detsamma oavsett om man leder med ett visst antal poäng eller ligger under med lika många poäng. För 17 och fler par verkar det igen som att samma enkla strategi alltid är bäst, oavsett poängställning.

Perfekt att skriva ut och ha till hands nästa gång du möter en annan perfekt memory-spelare i en duell!

måndag 18 juni 2007

Anfäkta och regera!


Förr trodde jag att kapten Haddocks svordom "anfäkta och regera!" var helt oskyldiga ord som just han(s översättare Karin och Allan Janzon) gjort till en svordom, men senare insåg jag att uttrycket fanns sedan tidigare.

Anfäkta betydde tidigast "angripa, anfalla om krig och strid", och kom tidigt att användas även om anfall av ond andemakt. SAOB ger exempel som

Äfven de trogne ... anfäktas icke blott aaf onda menniskor, utan ock af djefvulen.
Sammanställningen "anfäkta och regera" finns bland annat hos Zacharias Topelius, Pelle Modin och Frans Hedberg. Den äldsta förekomsten jag har hittat på nätet är i En dagbok av Fredrika Bremer från 1843 med följande mustiga dialog:
Till höger om mig hörde jag nu de unga herrarna Bravander stadda i ett lugnt samtal, och hörde den ene säga:
"Nej, för tusan dj-r anamma och griljera mig!"
Och den andra svara:
"Jo, fan besitta mig! Fan i helvete besitta mig!"
Och den första fortsätta:
"Nej, åttan sju tunnor tusan förbanna min själ!"
Och den andra instämma:
"Ja, djävulen anfäkta och regera mig!"
Här med subjekt och objekt blir svordomen begripligare. I barnboken Professor Snillekvists underbara äventyr av Norman Hunter utbrister titelfiguren redan i första kapitlet just "anfäkta och regera!". Senare i boken förekommer ett annat typiskt Haddock-utrop – "Bomber och granater!". Det är väl inget unikt uttryck det heller, men när båda uttrycken förekommer i samma bok sådär undrar jag ändå om Janzonarna händelsevis kan ha läst Snillekvist i denna svenska översättning från 1957 av Britt G. Hallqvist?

(Illustrationen av W. Heath Robinson är tagen från den boken.)

onsdag 13 juni 2007

En mullvad! En mullvad!

Jag har äntligen fått reda på nånting som jag har undrat över sen i gymnasiet, när jag läste Det susar i säven.

Det som förbryllade mig så finns i sista kapitlet, när de fyra hjältarna Grävling, Mullvad, Råtta och Padda ger sig i strid mot de onda vesslorna, och Mullvad utropar "En mullvad! En mullvad!" som stridsrop.

Mole, black and grim, brandishing his stick and shouting his awful war-cry, 'A Mole! A Mole!'

Detta var ett mycket märkligt krigsrop tyckte jag, och det har jag tyckt sen dess. Men nu har jag fått en förklaring.

Ordet a där är nämligen inte en artikel, utan en föråldrad variant av o! eller ah! som förr kunde användas före ett egennamn för att skapa ett stridsrop. T.ex. i 1800-talsboken The Last of the Barons finns flera exempel:
  • On, my merry men! A Warwick! A Warwick!

  • On to the earl! Laissez aller! A Montagu! a Montagu!

  • Farther off rose, mingled and blent together, the opposing shouts, "A Montagu! a Montagu! Strike for D'Eyncourt and King Edward!"--"A Say! A Say!"

Mullvad har ingen befälhavare att ropa ut, utan anser sig tydligen strida för sig själv.

OED påpekar att moderna författare behandlar det som en obestämd artikel, och sålunda kan man se t.ex. "An Edward!" istället för det historiskt mer korrekta "A Edward!".

Men jag tycker fortfarande boken är konstig:

He shook himself and combed the dry leaves out of his hair with his fingers; [kapitel 10]

Then he dipped his hairbrush in the water-jug, parted his hair in the middle, and plastered it own very straight and sleek on each side of his face; [kapitel 12]

Detta handlar om Padda. Vad för hår?!